Ett hus termograferas bäst under eldningssäsongen, ungefär oktober–april, när det är minst cirka 10 °C kallare ute än inne. Mätningen görs helst i gryning eller kväll utan direkt sol på fasaden, utan nederbörd och vid låg vind, och med stabil inomhustemperatur under de senaste timmarna.
Varför temperaturskillnaden spelar roll
En värmekamera visar yttemperatur. För att en isoleringsbrist ska synas utifrån måste värme faktiskt strömma genom konstruktionen — och det gör den bara när det är varmare inne än ute. Ju större skillnad, desto tydligare framträder köldbryggor, sättningar i isoleringen och luftläckage.
Förhållanden som förstör mätningen
- Sol värmer fasaden och döljer brister i timmar efteråt — därför gryning eller kväll.
- Regn och fukt på ytan kyler genom avdunstning och ger missvisande mönster.
- Vind kyler ytor ojämnt.
- Klar natthimmel kan kyla tak kraftigt genom utstrålning — molnigt väder är ofta bättre.
Utifrån eller inifrån?
Termografi utifrån — från marken eller med drönare — ger en snabb överblick av hela klimatskalet och är särskilt effektivt för tak och höga fasader. Termografi inifrån, ofta kombinerat med täthetsprovning, ger mer detaljer om enskilda läckage. För många fastigheter är det klokt att börja med en översikt från luften och fördjupa där avvikelserna finns.
Vad syns i värmebilden?
Typiska fynd är varma stråk längs taknock och takfot, sättningar i lösullsisolering på vinden, köldbryggor vid bjälklag och balkonger, otäta fönster och dörrar samt varm luft som läcker från ventilation. Med en radiometrisk kamera kan temperaturerna mätas och jämföras, och med ytor och U-värden kan förlusten räknas om till kWh och kronor.
